Stina Wollter Instagram – Jag känner som i en fantomsmärta hennes mjuka hår. Mina händer är där. Jag kliver in i filmen. Både du och jag kunde ha fötts där, fötts i fångenskap. Både du och jag skulle försökt skapa någon slags normalitet i skuggan av fallande bomber och prickskyttar. Byta tröja, borsta håret, sjunga en ramsa. Sen bestämde någon att du och jag och våra barn skulle dö. På olika sätt: av svält, av törst, av att små kroppars inre organ går sönder av stötvågorna från bomberna, av brist på medicin, nedskjutna eller bombade, fastklämda under ruiner skulle vi dö medan världen såg på. Makten hade bestämt att vi var rättslösa och inga lagar skyddade oss. Tigande Ryggtavlor skymde vår stolta flagga som fyllde gator och torg över vårt klot i demonstrationerna som ropade efter rättvisa och frihet. Åt oss. Åt vårt sargade stulna land. En förälder gör en liten tofs i lugghåret som flickan bestämt ska få växa ut. Precis som jag gjorde på min dotter. Flickan i Gaza: hennes hår växer inte mer. Hon skall begravas med sin rödrosa tofs. Och miljarderna och de effektiva vapnen med enastående räckvidd och bra procent på dödlighet per träff fortsätter att pumpas in till mördarna. Var tog det Sverige vägen som stod i solidaritet med de förtryckta, ockuperade, bestulna?