Actress Stina Wollter HD Instagram Photos and Wallpapers August 2024

Vad menar jag då med att ”kriga”? Alltså det pågår ju fruktansvärda ”riktiga” krig i världen och så använder jag ett så starkt ord? Jag vill möta frågetecknet med ett annat frågetecken: Vad tar man bäst hand om? Något man hatar eller något man gläds över? När marknadskrafterna i samröre med andra ruggigt aggressiva krafter får råda utan motstånd, aktivism, ifrågasättande och ständigt försvar av erövrad trygg mark och fredade rum – ja då frodas självhatet. Blir vi friskare av det? Nej. Får vi kontakt med våra känslor och vad vi mår bra av? Nope. Tvärtom. Vi blir ting, objekt, ytor, skal, utbytbara, ständigt bedömda utifrån omöjligt konstruerade idéer. Om jag ska sammanfatta det mest frekventa innehållet i dms under mina 12 år på insta är det: ja vad gissar du? Jo personer som slåss med sitt självhat, att de tror att de inte duger, att det är fel på deras utseenden på ett eller annat sätt. ”Vad ska jag göra för att sluta hata mig själv?”. Föddes NÅGON liten bebis till självhat? Nej!!! Var kommer det ifrån? Åh, en STOR fråga. Det kommer från flera ställen och sorgligt nog kan det till och med börja i hemmet, reklam, film, mode, porr, mm men ännu större är idag påverkan från SoMe och div visuell kommunikation som signalerar snäva normer kring utseende och vem och hur man får synas och ta plats.. Ett av många exempel: Tvångsvårdandes av unga inom ätstörningsvården har ökat med 300% på sex år. Så, ja det pågår ett slags krig. Och varje människa bör fråga sig: vill jag göra det kriget till mitt? Och dessutom mot mig själv? Eller mot andra? Jag får alltid några giftiga kommentarer gällande avkläddhet varje gång jag postar något sådant och jag orkar inte förklara alltid men så här; jag skapar väl helt enkelt ett flöde som jag själv behövt. Ännu enklare uttryckt: vi kan själva skapa den representation vi behöver. Jag pratar inte om att älska sig själv, jag pratar mer och hellre om att sluta fred. Lev i fred. Vi har nog med krig. Puss å godnatt.

Okej, jag erkänner att en av dem jag såg var Christina Aguilera som ser ut som 15 år nu. Och jag blir så ledsen för varför kunde vi inte fått se henne åldras? Varför fick vi inte följa henne i det? Hon kunde ha rockat lika hårt. Fartblindheten in i likriktningen är skrämmande. Tonåringar börjar spara till sina första ingrepp för att slippa se ut som sig själva och 25-åringar gör samma grejer som 70-åringar. Samma läppar, samma släta pannor. Är du förvånad? Syns inte. Ledsen? Syns inte. Äsch jag känner helt enkelt sorg. Detta är ett ämne fullt av ömma tår ivägen för att komma till pudelns kärna: någon tjänar groteska pengar på att vi tror att vi måste vara något annat och tro fan det, när det är ”något annat” som kallas ”fint, fräscht, goalz…” I min första bok skriver jag om Viveka min älskade styvmor som dog vid 57 års tid och av alla de hundratals på begravningen talade INGEN om hennes utseende. INGEN. Det kommer inte vara DET som är viktigt när livet summeras. Vi måste också våga tala om sorgearbetet som pågår när man tar farväl av tidigare versioner av sig själv. Självklart har jag ett sådant som pågår, men när det slår till brukar jag tänka på alternativet. Och det är döden. Då är det roligare med livet. Puss.