Kalasbyxegate Mer i stories. Skulle ju va lite fin inför @sarahklang -konsert…😁 (De är från tiden i let’s dance 2017!)
Ja, det stämmer, det har hänt att jag målar vidare på verk när en utställning är hängd. Det är som att jag kan få syn på saker som måste ordnas när jag ser helheten. En utställning består inte bara av separata verk som bär sig själva, de skapar tillsammans en helhet- utställningen, rummet betraktarna/besökarna skall röra sig i. För när man hänger en utställning handlar det om en slags rörelse. Det kan handla om olika saker, ibland otroligt subtila som pratar mellan verken så att även de tomma ytorna ”pratar”. Det är där, i mellanrummen, små trådar vävs och utställningsbesökarnas egna tankar, känslor och bilder kan gå form. En kedjereaktion. Just nu är jag i process i ateljén. Tillåter mig att vara vilsen. Det är när jag gått vilse som jag ibland hamnat på väldigt spännande platser. Både rent konkret, i kvarter i främmande städer och själsligt, konstnärligt. Du tränar helt andra muskler och blir alert på ett annat sätt än när du rör dig i det välkända bekanta. Jag skrev just klart en text om det, en slags essä tror jag. Undrar var jag ska publicera den? Vilken kulturtidskrift skulle kunna vara intresserad? Nåväl. Nu ska jag gå vilse lite till. Varm famn kring dej som läser. Skickade med bilder på altartavlan jag gjorde för typ 10 år sen. Den finns i Korskyrkan här i uppsala. Stina
Ja, det stämmer, det har hänt att jag målar vidare på verk när en utställning är hängd. Det är som att jag kan få syn på saker som måste ordnas när jag ser helheten. En utställning består inte bara av separata verk som bär sig själva, de skapar tillsammans en helhet- utställningen, rummet betraktarna/besökarna skall röra sig i. För när man hänger en utställning handlar det om en slags rörelse. Det kan handla om olika saker, ibland otroligt subtila som pratar mellan verken så att även de tomma ytorna ”pratar”. Det är där, i mellanrummen, små trådar vävs och utställningsbesökarnas egna tankar, känslor och bilder kan gå form. En kedjereaktion. Just nu är jag i process i ateljén. Tillåter mig att vara vilsen. Det är när jag gått vilse som jag ibland hamnat på väldigt spännande platser. Både rent konkret, i kvarter i främmande städer och själsligt, konstnärligt. Du tränar helt andra muskler och blir alert på ett annat sätt än när du rör dig i det välkända bekanta. Jag skrev just klart en text om det, en slags essä tror jag. Undrar var jag ska publicera den? Vilken kulturtidskrift skulle kunna vara intresserad? Nåväl. Nu ska jag gå vilse lite till. Varm famn kring dej som läser. Skickade med bilder på altartavlan jag gjorde för typ 10 år sen. Den finns i Korskyrkan här i uppsala. Stina
Ja, det stämmer, det har hänt att jag målar vidare på verk när en utställning är hängd. Det är som att jag kan få syn på saker som måste ordnas när jag ser helheten. En utställning består inte bara av separata verk som bär sig själva, de skapar tillsammans en helhet- utställningen, rummet betraktarna/besökarna skall röra sig i. För när man hänger en utställning handlar det om en slags rörelse. Det kan handla om olika saker, ibland otroligt subtila som pratar mellan verken så att även de tomma ytorna ”pratar”. Det är där, i mellanrummen, små trådar vävs och utställningsbesökarnas egna tankar, känslor och bilder kan gå form. En kedjereaktion. Just nu är jag i process i ateljén. Tillåter mig att vara vilsen. Det är när jag gått vilse som jag ibland hamnat på väldigt spännande platser. Både rent konkret, i kvarter i främmande städer och själsligt, konstnärligt. Du tränar helt andra muskler och blir alert på ett annat sätt än när du rör dig i det välkända bekanta. Jag skrev just klart en text om det, en slags essä tror jag. Undrar var jag ska publicera den? Vilken kulturtidskrift skulle kunna vara intresserad? Nåväl. Nu ska jag gå vilse lite till. Varm famn kring dej som läser. Skickade med bilder på altartavlan jag gjorde för typ 10 år sen. Den finns i Korskyrkan här i uppsala. Stina
Ja, det stämmer, det har hänt att jag målar vidare på verk när en utställning är hängd. Det är som att jag kan få syn på saker som måste ordnas när jag ser helheten. En utställning består inte bara av separata verk som bär sig själva, de skapar tillsammans en helhet- utställningen, rummet betraktarna/besökarna skall röra sig i. För när man hänger en utställning handlar det om en slags rörelse. Det kan handla om olika saker, ibland otroligt subtila som pratar mellan verken så att även de tomma ytorna ”pratar”. Det är där, i mellanrummen, små trådar vävs och utställningsbesökarnas egna tankar, känslor och bilder kan gå form. En kedjereaktion. Just nu är jag i process i ateljén. Tillåter mig att vara vilsen. Det är när jag gått vilse som jag ibland hamnat på väldigt spännande platser. Både rent konkret, i kvarter i främmande städer och själsligt, konstnärligt. Du tränar helt andra muskler och blir alert på ett annat sätt än när du rör dig i det välkända bekanta. Jag skrev just klart en text om det, en slags essä tror jag. Undrar var jag ska publicera den? Vilken kulturtidskrift skulle kunna vara intresserad? Nåväl. Nu ska jag gå vilse lite till. Varm famn kring dej som läser. Skickade med bilder på altartavlan jag gjorde för typ 10 år sen. Den finns i Korskyrkan här i uppsala. Stina
Ja, det stämmer, det har hänt att jag målar vidare på verk när en utställning är hängd. Det är som att jag kan få syn på saker som måste ordnas när jag ser helheten. En utställning består inte bara av separata verk som bär sig själva, de skapar tillsammans en helhet- utställningen, rummet betraktarna/besökarna skall röra sig i. För när man hänger en utställning handlar det om en slags rörelse. Det kan handla om olika saker, ibland otroligt subtila som pratar mellan verken så att även de tomma ytorna ”pratar”. Det är där, i mellanrummen, små trådar vävs och utställningsbesökarnas egna tankar, känslor och bilder kan gå form. En kedjereaktion. Just nu är jag i process i ateljén. Tillåter mig att vara vilsen. Det är när jag gått vilse som jag ibland hamnat på väldigt spännande platser. Både rent konkret, i kvarter i främmande städer och själsligt, konstnärligt. Du tränar helt andra muskler och blir alert på ett annat sätt än när du rör dig i det välkända bekanta. Jag skrev just klart en text om det, en slags essä tror jag. Undrar var jag ska publicera den? Vilken kulturtidskrift skulle kunna vara intresserad? Nåväl. Nu ska jag gå vilse lite till. Varm famn kring dej som läser. Skickade med bilder på altartavlan jag gjorde för typ 10 år sen. Den finns i Korskyrkan här i uppsala. Stina
Ja, det stämmer, det har hänt att jag målar vidare på verk när en utställning är hängd. Det är som att jag kan få syn på saker som måste ordnas när jag ser helheten. En utställning består inte bara av separata verk som bär sig själva, de skapar tillsammans en helhet- utställningen, rummet betraktarna/besökarna skall röra sig i. För när man hänger en utställning handlar det om en slags rörelse. Det kan handla om olika saker, ibland otroligt subtila som pratar mellan verken så att även de tomma ytorna ”pratar”. Det är där, i mellanrummen, små trådar vävs och utställningsbesökarnas egna tankar, känslor och bilder kan gå form. En kedjereaktion. Just nu är jag i process i ateljén. Tillåter mig att vara vilsen. Det är när jag gått vilse som jag ibland hamnat på väldigt spännande platser. Både rent konkret, i kvarter i främmande städer och själsligt, konstnärligt. Du tränar helt andra muskler och blir alert på ett annat sätt än när du rör dig i det välkända bekanta. Jag skrev just klart en text om det, en slags essä tror jag. Undrar var jag ska publicera den? Vilken kulturtidskrift skulle kunna vara intresserad? Nåväl. Nu ska jag gå vilse lite till. Varm famn kring dej som läser. Skickade med bilder på altartavlan jag gjorde för typ 10 år sen. Den finns i Korskyrkan här i uppsala. Stina
Ja, det stämmer, det har hänt att jag målar vidare på verk när en utställning är hängd. Det är som att jag kan få syn på saker som måste ordnas när jag ser helheten. En utställning består inte bara av separata verk som bär sig själva, de skapar tillsammans en helhet- utställningen, rummet betraktarna/besökarna skall röra sig i. För när man hänger en utställning handlar det om en slags rörelse. Det kan handla om olika saker, ibland otroligt subtila som pratar mellan verken så att även de tomma ytorna ”pratar”. Det är där, i mellanrummen, små trådar vävs och utställningsbesökarnas egna tankar, känslor och bilder kan gå form. En kedjereaktion. Just nu är jag i process i ateljén. Tillåter mig att vara vilsen. Det är när jag gått vilse som jag ibland hamnat på väldigt spännande platser. Både rent konkret, i kvarter i främmande städer och själsligt, konstnärligt. Du tränar helt andra muskler och blir alert på ett annat sätt än när du rör dig i det välkända bekanta. Jag skrev just klart en text om det, en slags essä tror jag. Undrar var jag ska publicera den? Vilken kulturtidskrift skulle kunna vara intresserad? Nåväl. Nu ska jag gå vilse lite till. Varm famn kring dej som läser. Skickade med bilder på altartavlan jag gjorde för typ 10 år sen. Den finns i Korskyrkan här i uppsala. Stina
Ja, det stämmer, det har hänt att jag målar vidare på verk när en utställning är hängd. Det är som att jag kan få syn på saker som måste ordnas när jag ser helheten. En utställning består inte bara av separata verk som bär sig själva, de skapar tillsammans en helhet- utställningen, rummet betraktarna/besökarna skall röra sig i. För när man hänger en utställning handlar det om en slags rörelse. Det kan handla om olika saker, ibland otroligt subtila som pratar mellan verken så att även de tomma ytorna ”pratar”. Det är där, i mellanrummen, små trådar vävs och utställningsbesökarnas egna tankar, känslor och bilder kan gå form. En kedjereaktion. Just nu är jag i process i ateljén. Tillåter mig att vara vilsen. Det är när jag gått vilse som jag ibland hamnat på väldigt spännande platser. Både rent konkret, i kvarter i främmande städer och själsligt, konstnärligt. Du tränar helt andra muskler och blir alert på ett annat sätt än när du rör dig i det välkända bekanta. Jag skrev just klart en text om det, en slags essä tror jag. Undrar var jag ska publicera den? Vilken kulturtidskrift skulle kunna vara intresserad? Nåväl. Nu ska jag gå vilse lite till. Varm famn kring dej som läser. Skickade med bilder på altartavlan jag gjorde för typ 10 år sen. Den finns i Korskyrkan här i uppsala. Stina
Den tyngsta av alla kistor Är den minsta Jag vaknar och somnar med en bön för Palestina. Jag vet inte till vilken Gud jag sänder min bön och det spelar ingen roll för det finns tydligen ingen i dessa tider som är större än guden som heter vapenhandel, makt och rasism. Med en kyrka där de rikaste sitter längst fram och pöser och fjäskar upp varandra i brygga och minnesförlust, befriade från kontakt med både miljö och medkänsla. Något som de flesta religioner har gemensamt; medkänsla. Men jag ber till den gränslösa och självklara gudomlighet jag känner sen gammalt; den som uttalas kärlek, respekt, medmänsklighet och rättvisa. Den som uppstår mellan oss. Den religion som utförs i handling. Ett görande. Ett verb. Jag ber medan jag ser politiker som inte lyfter ett finger av fördömande eller sanktioner, jag ser bebisar i slamsor och sjukhus jämnade med marken och öppnade massgravar med civila i alla åldrar bundna med buntband. Avrättade, bakbundna. Fråntagna till och med sina lyftade händer. Deras brott? Ah, ja det är klart du undrar. Jo de föddes på en plats nån annan ville ha. Det var väl dumt. Dessa jävla buntband, de förföljer mig. Det finns de som överlever fångenskapen, totryren, förhören, det finns även de som överlever buntbanden men med amputerade händer. Jag lyfter mina i bön Men jag viskar inte diskret med böjd nacke Jag skriker. Från ett varmt hem, med mat i kylskåpet som har eltillförsel, med apotek och sjukvård 15 minuter bort, med vatten i kranen, både varmt och kallt och bussar som stannar vid min hållplats. Med barn på lekplatserna som när de hör ljud från himlen inte för en sekund tror att det är deras tur att dö. De leker trygga, föräldrarna dricker kaffe vid det rejäla utemöblemanget. Småpratar. Vad går på bio? Vad ska ni äta då? Och jag vet att INGET av det har Gazaborna. Och i Tel Aviv sitter folk och sippar på en drink medan den senaste popmusiken strömmar ut över det härliga fria gatulivet och några mil bort dör ett barn och nu ett till och ett annat sågar man benet av utan bedövning.
Livet En balansakt Otakt Vanmakt Sagt Osagt Kontakt Givakt Exakt Abstrakt Autodidakt Kärleksakt
Jag hittade lite process-bilder i mobilen och sådant tycker jag själv är roligt att se från andra konstnärer så nu delar jag! När jag ser på den här målningen idag vet jag ärligt talat inte själv hur det gick till men det är många många lager målade tunt över varandra. Men en sak rörde jag inte, utan när det väl var målat var hon ju liksom där, uttrycket i ansiktet var så gåtfullt och samtidigt självklart! Medan allt fortsatte att utvecklas runt om var ansiktet detsamma. Och jag kommer ändra titeln IGEN nu när den ska visas på @stenungsundskonsthall i sommar. Eller så får den, för ovanlighetens skull bli utan titel. Kollar om min hashtag fungerar: #stinawollterskonst YES DET GÖR DEN!
Jag hittade lite process-bilder i mobilen och sådant tycker jag själv är roligt att se från andra konstnärer så nu delar jag! När jag ser på den här målningen idag vet jag ärligt talat inte själv hur det gick till men det är många många lager målade tunt över varandra. Men en sak rörde jag inte, utan när det väl var målat var hon ju liksom där, uttrycket i ansiktet var så gåtfullt och samtidigt självklart! Medan allt fortsatte att utvecklas runt om var ansiktet detsamma. Och jag kommer ändra titeln IGEN nu när den ska visas på @stenungsundskonsthall i sommar. Eller så får den, för ovanlighetens skull bli utan titel. Kollar om min hashtag fungerar: #stinawollterskonst YES DET GÖR DEN!
Jag hittade lite process-bilder i mobilen och sådant tycker jag själv är roligt att se från andra konstnärer så nu delar jag! När jag ser på den här målningen idag vet jag ärligt talat inte själv hur det gick till men det är många många lager målade tunt över varandra. Men en sak rörde jag inte, utan när det väl var målat var hon ju liksom där, uttrycket i ansiktet var så gåtfullt och samtidigt självklart! Medan allt fortsatte att utvecklas runt om var ansiktet detsamma. Och jag kommer ändra titeln IGEN nu när den ska visas på @stenungsundskonsthall i sommar. Eller så får den, för ovanlighetens skull bli utan titel. Kollar om min hashtag fungerar: #stinawollterskonst YES DET GÖR DEN!
Fluff fluff Inte sjunka Fluff fluff Flytkraft av att nån blåser fluff in i själspälsen Fluff fluff Blås blås kära havsuttrar
Jobbar som ett litet böksvin i ateljén. Tack vare ett par puttis jag ville måla av, av helt oklar anledning förutom lust hamnade jag på nya stigar. Vilse och storögd och på riktigt nyfiken på nästa steg. Några nya verk blir det trots allt till utställningen på @stenungsundskonsthall och det gör mig glad! Bild: detalj från verk som blev klart nyss och som inte heter något än.
Siffror. Bakom siffrorna = människor med drömmar, liv, kärlek, doft, rörelse, berättelser, framtid, förmågor, hela universum. Som slocknar. Att vara tyst gällande detta är rent våld mot alla värderingar jag fostrats till, i detta Sverige som nu helt verkar ha förlorat sin kompass. Som NÄRMAR sig istället för att ta avstånd. Det. Är. Obegripligt.
”Liten mamma, kaka” Målning kanske från 2016. Den här målningen visar jag ibland när jag föreläser. Jag pratar om förändring genom generationer. Hur upprättelse kan se ut. Läkande. Mönsterbrytning. Några av er har läst i min första bok, löftena jag uttalade vid min systers kista med hennes nästan 30-åriga plågade kropp i. Min mamma fick bli 89. Efter (nästan) ett helt livs icke-unnande och avstående blev hon det magra lik jag ibland skrek att hon skulle bli så kunde hon bara hålla käften om dessa jävla kilon som hon så maniskt höll koll på. Ja, jag skrek så hemska saker. Men Det hann bli ren kärlek mellan oss innan hon dog. När hon tagit sitt sista andetag var det inte själva dödens slutgiltighet som smärtade. Hennes själsfarkost var slut, det vad dags, hon var älskad, rummet badade i ömhet. Det var Delar av hennes LIV jag sörjde; att hon skulle vara tvungen att bli dement för att bli fri. Älskade mamma. Tänk att jag hann se henne mumsa frasig räkcroissant och bakelse med gräddklick på näsan utan att höra henne säga sitt (nästan) livslånga mantra så fort hon skulle äta något med en fetthalt över 1%; OJ NU BLIR MAN TJOCK/USCH DETTA ÄR FETTBILDANDE/ UNDRAR HUR MYCKET KALORIER DET ÄR? Osv med liten variation. Min mamma växte upp under ett ideal som blev ett med hennes blick, både den internaliserade på sig själv och på andra. På mig, på okända på stan. Hög panna=intelligent, Slank=lycklig, flickaktig=förtjusande. Tjock=karaktärslös, Yppig=vulgär, högljudd=okvinnlig. Det var så hårt skurna mallar att jag tidigt visste att jag pyste utanför. Själsligt och fysiskt. Jag satsade på rolig och begåvad. Gömde det andra. Två år innan hon går ur tiden målar jag denna. Jag lutar mig över barnet som blev min mamma. Hon äter inte godsakerna men det gör jag. Jag äter kakan. På bordet ligger en slags nidbild av den svulliga kvinna jag blev. Syltgrotta och blanka bullar. Mamma tuktade sig och ville alltid vara smalare. Tills hon glömde. Både att tukta sig och att rygga från min yvighet och påträngande kropp. Mamma föddes 1929. Agad, mobbad av sina föräldrar, hon flydde in i böcker, teater, blev rolig, begåvad, kom in på Dramatens elevskola. Hon hette Annie.
”En aning” Se den och andra verk från nu och de senaste åren 6/6-16/8 på @stenungsundskonsthall
Utställningsaffisch @stenungsundskonsthall
8 mars. Tackar alla som kämpat och kämpar (istället för att gratulera). Om det hade gått att slappna av i det som erövrats hade jag kunnat tänka mig att gratulera. Men näpp. Alltså det är ett sånt mörker över världen så mina ord slocknar på vägen ut. Det är för brett, djupt, stort och omfattande. Trassligt och överväldigande. Så många kamper som strålar samman i skärningspunkter. Att säga ifrån på de punkter som skär in i ens medvetande får vara lösningen-en slags väg ut förlamningen, att rycka i trådarna och se var de kommer från. Se den större bilden. Se arbetet och slitet och offren. Det som gör att vi inte kan backa. I tider som känns som om det backas in till satans bakgård. 1864 förlorade mannen lagstadgad rätt att aga sin hustru. Samma år kunde kvinnor äntligen söka till konstakademien. Min mormorsmor drömde om det men fick inte. Hennes blyertsteckningar ropar genom seklet. 1901 är året då kvinnor får rätt till fyra veckors ledighet utan lön vid barnsbörd. 1910 förbjuds information om preventivmedel i lag. 1938 avskaffas förbudet. 1948 införs allmänt barnbidrag. (I Palestina sker samma år Nakba och över 700.000 palestinier fördrivs från sina hem och ägor och över 400 byar jämnas med marken/raderas och/eller töms och får nya namn) 1965 blir våldtäkt inom äktenskapet straffbart. 1975 Ny abortlag. Kvinnan bestämmer själv. 1983 Alla yrken öppna för kvinnor, även inom försvaret. 2002 Lag om lika behandling av studenter på högskolan. 2017 #metoo Bakom varje punkt ovan finns oceaner av historia. Jag valde bara några. Filmen är från 2016 och den gjordes som svar på hundratals meddelanden som talade om att jag inte borde synas finnas eller hålla på och ha en kropp. Den invasionen är ett särskilt kapitel i kroppens historia. Kroppen har varit och är ett slagfält. Tänk att fred och frid inte är en självklarhet. I Kongo våldtas 48 kvinnor i timmen. Och… På sex år har _tvångsvårdandet_ inom ätstörningsvården av BARN och unga ökat med 300%. Dietindustrin omsätter omkring 1000 miljarder dollar om året globalt. Skönhetsindustrin några hundra miljarder till. Kampen bär vi i köttet. I arvet. Historien och framtiden ropar: MOTSTÅND
Det är dags för en repris kände jag. Tack till var och en som bidrog till klippen i denna video. Två av dem finns ej mer. Pappa och Sirap. Alla andra lever! Vilken nåd att få leva. Text: Jag Musik: Niklas Strömstedt Prod: Pecka Hammarstedt Video: Jag Medverkande: Många #tröst #hållvarandra #häridittknä #krokaarm #kärlek #omsorg #hopp #medmänsklighet #vila #stannaupp #sevarandra
En sån där text som jag egentligen inte förstår med huvudet jag bara känner att den slår an en ton, en både tydlig och otydlig. Det är lite skönt att orden startar en stilla sökmotor nu när mycket som kommuniceras är i versaler och i rubrikformat och med stora okänsliga pekfingrar som inte märker att de tränger in i mjuk mänsklig materia som brister och går sönder. I tidens larm och ständiga brus, rösterna som tjattrar, krafterna som drar och sliter, splittrar och dövar… Vad vänder vi in och hämtar för att bära ut? Hur gör vi det? Jag känner ”in” inte som något ego-navelskåderi utan som något annat. Ett rum? (Min nästa utställning kommer heta ”Rummen”.) Vad händer där och vad är ”out”? Kan jag måla detta? Jag har smakat på dessa ord nu ett tag, de guppar omkring i safterna och andetagen och nu guppar de ut till dig. Vad känner/målar/tänker du? Obs: Kom ihåg: i kommentarsfältet sker det så otroligt värdefulla saker. Jag älskar att läsa det som skrivs. Tillsammans skapar vi!
