Actress Stina Wollter HD Photos and Wallpapers November 2025

Fick besked om försäljning av mina Godnattsagor för vakna vuxna idag och samtidigt skickade @joakimrinda dessa bilder från releasepyjamaskalaset. Och jag vill passa på att slå ett slag för kalas i pyjamas med en stor obäddad säng i mitten. Det händer verkligen något. Jag såg människor prata och hänga som hemma i det intima personliga, i tofflor och morgonrock hasa runt alldeles mjuka och rufsiga, osminkade och sköna. Selfies togs i sängen, människor kramades och låg på varandras armar lite huller om buller. Det luktade barndomens utflykt av varm choklad och limpmacka och saga lästes. Jag hade tänkt skita releasefest eftersom jag kände mig så skadeskjuten av hat hot och smutskastning att jag inte visste hur det trygga rummet ens skulle kunna uppstå. Och när jag beslutat att inte ha något firande sa min vän som dejtade just då att ”men nu har vi köpt pyjamas och allt och det skulle ju bli vår första fest tillsammans!” Så ärligt talat, initialt valde jag fest för hennes skull. Men sen tog @bazarforlag s fantastiska personal över och bara styrde upp som om mina drömmar materialiserats. Att som prestationstyrd och trasig i själen få bevisat att det går att släppa taget, att det finns människor som fångar upp och VILL göra gott och bra omkring en … det är ta mig tusan läkande. Och ja, boken hittar hem till folk som får vaggas och famnas av mina sagor som jag blev vaggad och famnad av vänner för ett år sen.

Fick besked om försäljning av mina Godnattsagor för vakna vuxna idag och samtidigt skickade @joakimrinda dessa bilder från releasepyjamaskalaset. Och jag vill passa på att slå ett slag för kalas i pyjamas med en stor obäddad säng i mitten. Det händer verkligen något. Jag såg människor prata och hänga som hemma i det intima personliga, i tofflor och morgonrock hasa runt alldeles mjuka och rufsiga, osminkade och sköna. Selfies togs i sängen, människor kramades och låg på varandras armar lite huller om buller. Det luktade barndomens utflykt av varm choklad och limpmacka och saga lästes. Jag hade tänkt skita releasefest eftersom jag kände mig så skadeskjuten av hat hot och smutskastning att jag inte visste hur det trygga rummet ens skulle kunna uppstå. Och när jag beslutat att inte ha något firande sa min vän som dejtade just då att ”men nu har vi köpt pyjamas och allt och det skulle ju bli vår första fest tillsammans!” Så ärligt talat, initialt valde jag fest för hennes skull. Men sen tog @bazarforlag s fantastiska personal över och bara styrde upp som om mina drömmar materialiserats. Att som prestationstyrd och trasig i själen få bevisat att det går att släppa taget, att det finns människor som fångar upp och VILL göra gott och bra omkring en … det är ta mig tusan läkande. Och ja, boken hittar hem till folk som får vaggas och famnas av mina sagor som jag blev vaggad och famnad av vänner för ett år sen.

Jag åkte till stockholm för att läsa namn. Namn på döda barn. Namn på någons älskade barn. Namn på allt som ett barn är bärare av; längtan, hopp, framtid. Det var duggregn och Odenplan befolkades av människor i rörelse till och från något. Som vanligt gissar jag. Men på en plats var det stilla som om en helig plats öppnat sig där, med den grå himlen som tak, oändlig. Vissa hade volontärvästar och lappar i sina händer som informerade om vad som skedde. Vissa stannade upp då de fått en lapp. I andakt, medan namn efter namn lästes upp. ”Mindre än en dag gammal” ekade det ut över torget. Elva år, ett år, sju år, tre år… För varje namn fladdrade ett barns drömmar och korta liv förbi i mitt inre. Fladdret växte till en stilla storm. Monitorn framför trapporna där vi läste, rullade obönhörligt sin lista med namn och ålder. Aisha, Kindra, Hadeel, Amro… Namn efter namn efter namn. Det blev min tur. I tio minuter skulle min mun, min röst, mina stämband (ovant) uttala namnen en gång högtidligt givna till ett knyte som krystats fram i ren vilja till liv liv liv. Jag läste namnen. Jag höll i pärmen som vi ca klockan 15:45 hunnit kanske hälften genom. Jag fick veta efteråt att den pärmen jag höll var bara en av flera. Namnen var skrivna med tätt radavstånd och små bokstäver. Jag hann nog bara två sidor. Mitt i blev plötsligt pärmen outhärdligt tung. Tyngre än den bebis på nästan fem kilo jag hållit i min famn innan jag lämnade uppsala. Bebisen jag masserat in sheasmör i hårbotten på mot skorven. Bebisen med pyttesmå fötter som skuttat runt i min hand. Bebisen med de snabba andetagen och det svajiga lilla huvudet. Pärmen blev så tung, namnen jag läste blev så stora. De fick inte plats i munnen. Stämbanden kunde inte töja sig. Allt tjocknade. Jag berättar inte detta för fokuset på min röst i detta. Nej jag berättar för att du ska förstå naturvidrigheten. Jag vet att du redan förstår. Även om det är ofattbart. Jag svalde och svalde tårarna för ännu större än dessa ynkliga tårar på ett torg i Sveriges huvudstad var betydelsen av att SÄGA NAMNEN. Säga dem högt. Ge dom åt världen, himlen och alla gudar och änglar och allt som någon någonsin trott på för att kunna uthärda.