Här är omslaget till Kalendern Sagolika Kvinnor 2026 – skapad av @carolineroosmark. Fotograferad på Bror Hjorths museum i Uppsala. Ett stilla ögonblick av närvaro, där konsten möter kroppen. Kalendern stödjer Barn till Ensamma Mammor och Neuroförbundet. Kalendern går nu att beställa! Använd min rabattkod: stina i kassan och få 50 kronor i rabatt per kalender. Gäller t.o.m. 26 november ➡️ länk i bion ⬆️ och hos www.roosmark.com Medverkande i årets kalender: @stinawollter @theresealshammar @pernillaaugust @malinsopran @lacamillahenemark @louisehoffstenofficial @fridakarlsson @siwmalmkvistsiwan @lenaphilipsson @liliosusie @rissaseidou @helensjoholmofficial, Meta Velander (till minne av)@barntillensammamammor @neurosweden Miljö: @brorhjorthshus Hår & smink: @mahlin.makeupartist Fotoassistenter: @1_way_ticket_photo_video PS: Hittills har Caroline bidragit med över en halv miljon till ensamma mammor. Alla kalenderpersoner ställer upp gratis och makeup-Mahlin tog tex halva sitt vanliga arvode. Ja, alla som vet vad det kostar att tillverka en sån här sak vet hur behjärtansvärt det @carolineroosmark gör, är. För mig var det självklart att säga ja (igen), klä av mig, och på mitt älsklingsmuseum där ”Naken med Stina Wollter” spelades in, vara den som stod modell. En form bland andra starka former. Musik: Bror Hjorths son; Ole Hjorth.
Pappa. Viveka. Sida vid sida. Omslutna. Kärlek. Bara kärlek.
I min värld är vi alla tecknare; Med en darrande närvarande penna/kolstump/pensel vänd mot den väntande tomma ytan och blicken som tar sats från hela ens jag som vänder sig mot något som vill bli sett och så den inre blicken vänd inåt mot det som inte kan förklaras men det är ett centrum som vet form, rytm, rörelse, rum. Ivan Aguéli sa något om att teckna som en artighet mot sig själv. Jag tänker att alla skulle ha ett skissblock i fickan för när man får syn på något (en fot, en paprika, en nacke, en trädgren…) som ropar på en och man plockar fram pennan och den söker sig över det vita stäms instrumentet som är människan. Jag pratar inte om fint eller fult eller begåvat eller klantigt. Nej jag pratar om det självklara i att vi ritat i sand, ristat i sten och trä, målat på grottväggar och hällar i alla tider och att teckna är att koppla upp sig inte bara med sig själv och något bortanför en själv som får en att expandera och detta som är ännu större: länka upp sig med alla årtusenden av tecknande artfränder som susar genom en. Jag ser mig som missionär för tecknandet och sen jag var 14 då jag gick min första krokikurs även för krokin. Tecknandet och krokin är det mest kontinuerliga i mitt liv. Jag har undervisat sen jag var 26 år dvs mer än halva mitt liv. Det saftar sig lika mustigt inom mig än-både inför en sovande modell på tunnelbanan och inför en nakenmodell i krokisalen. Denna post: 20 bilder som jag plockade fram ur mobilen bland hundratals. Mestadels från min undervisning men även från bara mitt eget tecknande. Just nu är det så mörkt och skitigt och vansinnigt i världen att jag vänder mig mot det som inte rasar då jag tittar på det. Såsom konst. Till exempel. Klamrar mig fast vid det som inte får mig att förlora hoppet.
I min värld är vi alla tecknare; Med en darrande närvarande penna/kolstump/pensel vänd mot den väntande tomma ytan och blicken som tar sats från hela ens jag som vänder sig mot något som vill bli sett och så den inre blicken vänd inåt mot det som inte kan förklaras men det är ett centrum som vet form, rytm, rörelse, rum. Ivan Aguéli sa något om att teckna som en artighet mot sig själv. Jag tänker att alla skulle ha ett skissblock i fickan för när man får syn på något (en fot, en paprika, en nacke, en trädgren…) som ropar på en och man plockar fram pennan och den söker sig över det vita stäms instrumentet som är människan. Jag pratar inte om fint eller fult eller begåvat eller klantigt. Nej jag pratar om det självklara i att vi ritat i sand, ristat i sten och trä, målat på grottväggar och hällar i alla tider och att teckna är att koppla upp sig inte bara med sig själv och något bortanför en själv som får en att expandera och detta som är ännu större: länka upp sig med alla årtusenden av tecknande artfränder som susar genom en. Jag ser mig som missionär för tecknandet och sen jag var 14 då jag gick min första krokikurs även för krokin. Tecknandet och krokin är det mest kontinuerliga i mitt liv. Jag har undervisat sen jag var 26 år dvs mer än halva mitt liv. Det saftar sig lika mustigt inom mig än-både inför en sovande modell på tunnelbanan och inför en nakenmodell i krokisalen. Denna post: 20 bilder som jag plockade fram ur mobilen bland hundratals. Mestadels från min undervisning men även från bara mitt eget tecknande. Just nu är det så mörkt och skitigt och vansinnigt i världen att jag vänder mig mot det som inte rasar då jag tittar på det. Såsom konst. Till exempel. Klamrar mig fast vid det som inte får mig att förlora hoppet.
I min värld är vi alla tecknare; Med en darrande närvarande penna/kolstump/pensel vänd mot den väntande tomma ytan och blicken som tar sats från hela ens jag som vänder sig mot något som vill bli sett och så den inre blicken vänd inåt mot det som inte kan förklaras men det är ett centrum som vet form, rytm, rörelse, rum. Ivan Aguéli sa något om att teckna som en artighet mot sig själv. Jag tänker att alla skulle ha ett skissblock i fickan för när man får syn på något (en fot, en paprika, en nacke, en trädgren…) som ropar på en och man plockar fram pennan och den söker sig över det vita stäms instrumentet som är människan. Jag pratar inte om fint eller fult eller begåvat eller klantigt. Nej jag pratar om det självklara i att vi ritat i sand, ristat i sten och trä, målat på grottväggar och hällar i alla tider och att teckna är att koppla upp sig inte bara med sig själv och något bortanför en själv som får en att expandera och detta som är ännu större: länka upp sig med alla årtusenden av tecknande artfränder som susar genom en. Jag ser mig som missionär för tecknandet och sen jag var 14 då jag gick min första krokikurs även för krokin. Tecknandet och krokin är det mest kontinuerliga i mitt liv. Jag har undervisat sen jag var 26 år dvs mer än halva mitt liv. Det saftar sig lika mustigt inom mig än-både inför en sovande modell på tunnelbanan och inför en nakenmodell i krokisalen. Denna post: 20 bilder som jag plockade fram ur mobilen bland hundratals. Mestadels från min undervisning men även från bara mitt eget tecknande. Just nu är det så mörkt och skitigt och vansinnigt i världen att jag vänder mig mot det som inte rasar då jag tittar på det. Såsom konst. Till exempel. Klamrar mig fast vid det som inte får mig att förlora hoppet.
I min värld är vi alla tecknare; Med en darrande närvarande penna/kolstump/pensel vänd mot den väntande tomma ytan och blicken som tar sats från hela ens jag som vänder sig mot något som vill bli sett och så den inre blicken vänd inåt mot det som inte kan förklaras men det är ett centrum som vet form, rytm, rörelse, rum. Ivan Aguéli sa något om att teckna som en artighet mot sig själv. Jag tänker att alla skulle ha ett skissblock i fickan för när man får syn på något (en fot, en paprika, en nacke, en trädgren…) som ropar på en och man plockar fram pennan och den söker sig över det vita stäms instrumentet som är människan. Jag pratar inte om fint eller fult eller begåvat eller klantigt. Nej jag pratar om det självklara i att vi ritat i sand, ristat i sten och trä, målat på grottväggar och hällar i alla tider och att teckna är att koppla upp sig inte bara med sig själv och något bortanför en själv som får en att expandera och detta som är ännu större: länka upp sig med alla årtusenden av tecknande artfränder som susar genom en. Jag ser mig som missionär för tecknandet och sen jag var 14 då jag gick min första krokikurs även för krokin. Tecknandet och krokin är det mest kontinuerliga i mitt liv. Jag har undervisat sen jag var 26 år dvs mer än halva mitt liv. Det saftar sig lika mustigt inom mig än-både inför en sovande modell på tunnelbanan och inför en nakenmodell i krokisalen. Denna post: 20 bilder som jag plockade fram ur mobilen bland hundratals. Mestadels från min undervisning men även från bara mitt eget tecknande. Just nu är det så mörkt och skitigt och vansinnigt i världen att jag vänder mig mot det som inte rasar då jag tittar på det. Såsom konst. Till exempel. Klamrar mig fast vid det som inte får mig att förlora hoppet.
I min värld är vi alla tecknare; Med en darrande närvarande penna/kolstump/pensel vänd mot den väntande tomma ytan och blicken som tar sats från hela ens jag som vänder sig mot något som vill bli sett och så den inre blicken vänd inåt mot det som inte kan förklaras men det är ett centrum som vet form, rytm, rörelse, rum. Ivan Aguéli sa något om att teckna som en artighet mot sig själv. Jag tänker att alla skulle ha ett skissblock i fickan för när man får syn på något (en fot, en paprika, en nacke, en trädgren…) som ropar på en och man plockar fram pennan och den söker sig över det vita stäms instrumentet som är människan. Jag pratar inte om fint eller fult eller begåvat eller klantigt. Nej jag pratar om det självklara i att vi ritat i sand, ristat i sten och trä, målat på grottväggar och hällar i alla tider och att teckna är att koppla upp sig inte bara med sig själv och något bortanför en själv som får en att expandera och detta som är ännu större: länka upp sig med alla årtusenden av tecknande artfränder som susar genom en. Jag ser mig som missionär för tecknandet och sen jag var 14 då jag gick min första krokikurs även för krokin. Tecknandet och krokin är det mest kontinuerliga i mitt liv. Jag har undervisat sen jag var 26 år dvs mer än halva mitt liv. Det saftar sig lika mustigt inom mig än-både inför en sovande modell på tunnelbanan och inför en nakenmodell i krokisalen. Denna post: 20 bilder som jag plockade fram ur mobilen bland hundratals. Mestadels från min undervisning men även från bara mitt eget tecknande. Just nu är det så mörkt och skitigt och vansinnigt i världen att jag vänder mig mot det som inte rasar då jag tittar på det. Såsom konst. Till exempel. Klamrar mig fast vid det som inte får mig att förlora hoppet.
I min värld är vi alla tecknare; Med en darrande närvarande penna/kolstump/pensel vänd mot den väntande tomma ytan och blicken som tar sats från hela ens jag som vänder sig mot något som vill bli sett och så den inre blicken vänd inåt mot det som inte kan förklaras men det är ett centrum som vet form, rytm, rörelse, rum. Ivan Aguéli sa något om att teckna som en artighet mot sig själv. Jag tänker att alla skulle ha ett skissblock i fickan för när man får syn på något (en fot, en paprika, en nacke, en trädgren…) som ropar på en och man plockar fram pennan och den söker sig över det vita stäms instrumentet som är människan. Jag pratar inte om fint eller fult eller begåvat eller klantigt. Nej jag pratar om det självklara i att vi ritat i sand, ristat i sten och trä, målat på grottväggar och hällar i alla tider och att teckna är att koppla upp sig inte bara med sig själv och något bortanför en själv som får en att expandera och detta som är ännu större: länka upp sig med alla årtusenden av tecknande artfränder som susar genom en. Jag ser mig som missionär för tecknandet och sen jag var 14 då jag gick min första krokikurs även för krokin. Tecknandet och krokin är det mest kontinuerliga i mitt liv. Jag har undervisat sen jag var 26 år dvs mer än halva mitt liv. Det saftar sig lika mustigt inom mig än-både inför en sovande modell på tunnelbanan och inför en nakenmodell i krokisalen. Denna post: 20 bilder som jag plockade fram ur mobilen bland hundratals. Mestadels från min undervisning men även från bara mitt eget tecknande. Just nu är det så mörkt och skitigt och vansinnigt i världen att jag vänder mig mot det som inte rasar då jag tittar på det. Såsom konst. Till exempel. Klamrar mig fast vid det som inte får mig att förlora hoppet.
I min värld är vi alla tecknare; Med en darrande närvarande penna/kolstump/pensel vänd mot den väntande tomma ytan och blicken som tar sats från hela ens jag som vänder sig mot något som vill bli sett och så den inre blicken vänd inåt mot det som inte kan förklaras men det är ett centrum som vet form, rytm, rörelse, rum. Ivan Aguéli sa något om att teckna som en artighet mot sig själv. Jag tänker att alla skulle ha ett skissblock i fickan för när man får syn på något (en fot, en paprika, en nacke, en trädgren…) som ropar på en och man plockar fram pennan och den söker sig över det vita stäms instrumentet som är människan. Jag pratar inte om fint eller fult eller begåvat eller klantigt. Nej jag pratar om det självklara i att vi ritat i sand, ristat i sten och trä, målat på grottväggar och hällar i alla tider och att teckna är att koppla upp sig inte bara med sig själv och något bortanför en själv som får en att expandera och detta som är ännu större: länka upp sig med alla årtusenden av tecknande artfränder som susar genom en. Jag ser mig som missionär för tecknandet och sen jag var 14 då jag gick min första krokikurs även för krokin. Tecknandet och krokin är det mest kontinuerliga i mitt liv. Jag har undervisat sen jag var 26 år dvs mer än halva mitt liv. Det saftar sig lika mustigt inom mig än-både inför en sovande modell på tunnelbanan och inför en nakenmodell i krokisalen. Denna post: 20 bilder som jag plockade fram ur mobilen bland hundratals. Mestadels från min undervisning men även från bara mitt eget tecknande. Just nu är det så mörkt och skitigt och vansinnigt i världen att jag vänder mig mot det som inte rasar då jag tittar på det. Såsom konst. Till exempel. Klamrar mig fast vid det som inte får mig att förlora hoppet.
I min värld är vi alla tecknare; Med en darrande närvarande penna/kolstump/pensel vänd mot den väntande tomma ytan och blicken som tar sats från hela ens jag som vänder sig mot något som vill bli sett och så den inre blicken vänd inåt mot det som inte kan förklaras men det är ett centrum som vet form, rytm, rörelse, rum. Ivan Aguéli sa något om att teckna som en artighet mot sig själv. Jag tänker att alla skulle ha ett skissblock i fickan för när man får syn på något (en fot, en paprika, en nacke, en trädgren…) som ropar på en och man plockar fram pennan och den söker sig över det vita stäms instrumentet som är människan. Jag pratar inte om fint eller fult eller begåvat eller klantigt. Nej jag pratar om det självklara i att vi ritat i sand, ristat i sten och trä, målat på grottväggar och hällar i alla tider och att teckna är att koppla upp sig inte bara med sig själv och något bortanför en själv som får en att expandera och detta som är ännu större: länka upp sig med alla årtusenden av tecknande artfränder som susar genom en. Jag ser mig som missionär för tecknandet och sen jag var 14 då jag gick min första krokikurs även för krokin. Tecknandet och krokin är det mest kontinuerliga i mitt liv. Jag har undervisat sen jag var 26 år dvs mer än halva mitt liv. Det saftar sig lika mustigt inom mig än-både inför en sovande modell på tunnelbanan och inför en nakenmodell i krokisalen. Denna post: 20 bilder som jag plockade fram ur mobilen bland hundratals. Mestadels från min undervisning men även från bara mitt eget tecknande. Just nu är det så mörkt och skitigt och vansinnigt i världen att jag vänder mig mot det som inte rasar då jag tittar på det. Såsom konst. Till exempel. Klamrar mig fast vid det som inte får mig att förlora hoppet.
I min värld är vi alla tecknare; Med en darrande närvarande penna/kolstump/pensel vänd mot den väntande tomma ytan och blicken som tar sats från hela ens jag som vänder sig mot något som vill bli sett och så den inre blicken vänd inåt mot det som inte kan förklaras men det är ett centrum som vet form, rytm, rörelse, rum. Ivan Aguéli sa något om att teckna som en artighet mot sig själv. Jag tänker att alla skulle ha ett skissblock i fickan för när man får syn på något (en fot, en paprika, en nacke, en trädgren…) som ropar på en och man plockar fram pennan och den söker sig över det vita stäms instrumentet som är människan. Jag pratar inte om fint eller fult eller begåvat eller klantigt. Nej jag pratar om det självklara i att vi ritat i sand, ristat i sten och trä, målat på grottväggar och hällar i alla tider och att teckna är att koppla upp sig inte bara med sig själv och något bortanför en själv som får en att expandera och detta som är ännu större: länka upp sig med alla årtusenden av tecknande artfränder som susar genom en. Jag ser mig som missionär för tecknandet och sen jag var 14 då jag gick min första krokikurs även för krokin. Tecknandet och krokin är det mest kontinuerliga i mitt liv. Jag har undervisat sen jag var 26 år dvs mer än halva mitt liv. Det saftar sig lika mustigt inom mig än-både inför en sovande modell på tunnelbanan och inför en nakenmodell i krokisalen. Denna post: 20 bilder som jag plockade fram ur mobilen bland hundratals. Mestadels från min undervisning men även från bara mitt eget tecknande. Just nu är det så mörkt och skitigt och vansinnigt i världen att jag vänder mig mot det som inte rasar då jag tittar på det. Såsom konst. Till exempel. Klamrar mig fast vid det som inte får mig att förlora hoppet.
I min värld är vi alla tecknare; Med en darrande närvarande penna/kolstump/pensel vänd mot den väntande tomma ytan och blicken som tar sats från hela ens jag som vänder sig mot något som vill bli sett och så den inre blicken vänd inåt mot det som inte kan förklaras men det är ett centrum som vet form, rytm, rörelse, rum. Ivan Aguéli sa något om att teckna som en artighet mot sig själv. Jag tänker att alla skulle ha ett skissblock i fickan för när man får syn på något (en fot, en paprika, en nacke, en trädgren…) som ropar på en och man plockar fram pennan och den söker sig över det vita stäms instrumentet som är människan. Jag pratar inte om fint eller fult eller begåvat eller klantigt. Nej jag pratar om det självklara i att vi ritat i sand, ristat i sten och trä, målat på grottväggar och hällar i alla tider och att teckna är att koppla upp sig inte bara med sig själv och något bortanför en själv som får en att expandera och detta som är ännu större: länka upp sig med alla årtusenden av tecknande artfränder som susar genom en. Jag ser mig som missionär för tecknandet och sen jag var 14 då jag gick min första krokikurs även för krokin. Tecknandet och krokin är det mest kontinuerliga i mitt liv. Jag har undervisat sen jag var 26 år dvs mer än halva mitt liv. Det saftar sig lika mustigt inom mig än-både inför en sovande modell på tunnelbanan och inför en nakenmodell i krokisalen. Denna post: 20 bilder som jag plockade fram ur mobilen bland hundratals. Mestadels från min undervisning men även från bara mitt eget tecknande. Just nu är det så mörkt och skitigt och vansinnigt i världen att jag vänder mig mot det som inte rasar då jag tittar på det. Såsom konst. Till exempel. Klamrar mig fast vid det som inte får mig att förlora hoppet.
I min värld är vi alla tecknare; Med en darrande närvarande penna/kolstump/pensel vänd mot den väntande tomma ytan och blicken som tar sats från hela ens jag som vänder sig mot något som vill bli sett och så den inre blicken vänd inåt mot det som inte kan förklaras men det är ett centrum som vet form, rytm, rörelse, rum. Ivan Aguéli sa något om att teckna som en artighet mot sig själv. Jag tänker att alla skulle ha ett skissblock i fickan för när man får syn på något (en fot, en paprika, en nacke, en trädgren…) som ropar på en och man plockar fram pennan och den söker sig över det vita stäms instrumentet som är människan. Jag pratar inte om fint eller fult eller begåvat eller klantigt. Nej jag pratar om det självklara i att vi ritat i sand, ristat i sten och trä, målat på grottväggar och hällar i alla tider och att teckna är att koppla upp sig inte bara med sig själv och något bortanför en själv som får en att expandera och detta som är ännu större: länka upp sig med alla årtusenden av tecknande artfränder som susar genom en. Jag ser mig som missionär för tecknandet och sen jag var 14 då jag gick min första krokikurs även för krokin. Tecknandet och krokin är det mest kontinuerliga i mitt liv. Jag har undervisat sen jag var 26 år dvs mer än halva mitt liv. Det saftar sig lika mustigt inom mig än-både inför en sovande modell på tunnelbanan och inför en nakenmodell i krokisalen. Denna post: 20 bilder som jag plockade fram ur mobilen bland hundratals. Mestadels från min undervisning men även från bara mitt eget tecknande. Just nu är det så mörkt och skitigt och vansinnigt i världen att jag vänder mig mot det som inte rasar då jag tittar på det. Såsom konst. Till exempel. Klamrar mig fast vid det som inte får mig att förlora hoppet.
I min värld är vi alla tecknare; Med en darrande närvarande penna/kolstump/pensel vänd mot den väntande tomma ytan och blicken som tar sats från hela ens jag som vänder sig mot något som vill bli sett och så den inre blicken vänd inåt mot det som inte kan förklaras men det är ett centrum som vet form, rytm, rörelse, rum. Ivan Aguéli sa något om att teckna som en artighet mot sig själv. Jag tänker att alla skulle ha ett skissblock i fickan för när man får syn på något (en fot, en paprika, en nacke, en trädgren…) som ropar på en och man plockar fram pennan och den söker sig över det vita stäms instrumentet som är människan. Jag pratar inte om fint eller fult eller begåvat eller klantigt. Nej jag pratar om det självklara i att vi ritat i sand, ristat i sten och trä, målat på grottväggar och hällar i alla tider och att teckna är att koppla upp sig inte bara med sig själv och något bortanför en själv som får en att expandera och detta som är ännu större: länka upp sig med alla årtusenden av tecknande artfränder som susar genom en. Jag ser mig som missionär för tecknandet och sen jag var 14 då jag gick min första krokikurs även för krokin. Tecknandet och krokin är det mest kontinuerliga i mitt liv. Jag har undervisat sen jag var 26 år dvs mer än halva mitt liv. Det saftar sig lika mustigt inom mig än-både inför en sovande modell på tunnelbanan och inför en nakenmodell i krokisalen. Denna post: 20 bilder som jag plockade fram ur mobilen bland hundratals. Mestadels från min undervisning men även från bara mitt eget tecknande. Just nu är det så mörkt och skitigt och vansinnigt i världen att jag vänder mig mot det som inte rasar då jag tittar på det. Såsom konst. Till exempel. Klamrar mig fast vid det som inte får mig att förlora hoppet.
I min värld är vi alla tecknare; Med en darrande närvarande penna/kolstump/pensel vänd mot den väntande tomma ytan och blicken som tar sats från hela ens jag som vänder sig mot något som vill bli sett och så den inre blicken vänd inåt mot det som inte kan förklaras men det är ett centrum som vet form, rytm, rörelse, rum. Ivan Aguéli sa något om att teckna som en artighet mot sig själv. Jag tänker att alla skulle ha ett skissblock i fickan för när man får syn på något (en fot, en paprika, en nacke, en trädgren…) som ropar på en och man plockar fram pennan och den söker sig över det vita stäms instrumentet som är människan. Jag pratar inte om fint eller fult eller begåvat eller klantigt. Nej jag pratar om det självklara i att vi ritat i sand, ristat i sten och trä, målat på grottväggar och hällar i alla tider och att teckna är att koppla upp sig inte bara med sig själv och något bortanför en själv som får en att expandera och detta som är ännu större: länka upp sig med alla årtusenden av tecknande artfränder som susar genom en. Jag ser mig som missionär för tecknandet och sen jag var 14 då jag gick min första krokikurs även för krokin. Tecknandet och krokin är det mest kontinuerliga i mitt liv. Jag har undervisat sen jag var 26 år dvs mer än halva mitt liv. Det saftar sig lika mustigt inom mig än-både inför en sovande modell på tunnelbanan och inför en nakenmodell i krokisalen. Denna post: 20 bilder som jag plockade fram ur mobilen bland hundratals. Mestadels från min undervisning men även från bara mitt eget tecknande. Just nu är det så mörkt och skitigt och vansinnigt i världen att jag vänder mig mot det som inte rasar då jag tittar på det. Såsom konst. Till exempel. Klamrar mig fast vid det som inte får mig att förlora hoppet.
I min värld är vi alla tecknare; Med en darrande närvarande penna/kolstump/pensel vänd mot den väntande tomma ytan och blicken som tar sats från hela ens jag som vänder sig mot något som vill bli sett och så den inre blicken vänd inåt mot det som inte kan förklaras men det är ett centrum som vet form, rytm, rörelse, rum. Ivan Aguéli sa något om att teckna som en artighet mot sig själv. Jag tänker att alla skulle ha ett skissblock i fickan för när man får syn på något (en fot, en paprika, en nacke, en trädgren…) som ropar på en och man plockar fram pennan och den söker sig över det vita stäms instrumentet som är människan. Jag pratar inte om fint eller fult eller begåvat eller klantigt. Nej jag pratar om det självklara i att vi ritat i sand, ristat i sten och trä, målat på grottväggar och hällar i alla tider och att teckna är att koppla upp sig inte bara med sig själv och något bortanför en själv som får en att expandera och detta som är ännu större: länka upp sig med alla årtusenden av tecknande artfränder som susar genom en. Jag ser mig som missionär för tecknandet och sen jag var 14 då jag gick min första krokikurs även för krokin. Tecknandet och krokin är det mest kontinuerliga i mitt liv. Jag har undervisat sen jag var 26 år dvs mer än halva mitt liv. Det saftar sig lika mustigt inom mig än-både inför en sovande modell på tunnelbanan och inför en nakenmodell i krokisalen. Denna post: 20 bilder som jag plockade fram ur mobilen bland hundratals. Mestadels från min undervisning men även från bara mitt eget tecknande. Just nu är det så mörkt och skitigt och vansinnigt i världen att jag vänder mig mot det som inte rasar då jag tittar på det. Såsom konst. Till exempel. Klamrar mig fast vid det som inte får mig att förlora hoppet.
I min värld är vi alla tecknare; Med en darrande närvarande penna/kolstump/pensel vänd mot den väntande tomma ytan och blicken som tar sats från hela ens jag som vänder sig mot något som vill bli sett och så den inre blicken vänd inåt mot det som inte kan förklaras men det är ett centrum som vet form, rytm, rörelse, rum. Ivan Aguéli sa något om att teckna som en artighet mot sig själv. Jag tänker att alla skulle ha ett skissblock i fickan för när man får syn på något (en fot, en paprika, en nacke, en trädgren…) som ropar på en och man plockar fram pennan och den söker sig över det vita stäms instrumentet som är människan. Jag pratar inte om fint eller fult eller begåvat eller klantigt. Nej jag pratar om det självklara i att vi ritat i sand, ristat i sten och trä, målat på grottväggar och hällar i alla tider och att teckna är att koppla upp sig inte bara med sig själv och något bortanför en själv som får en att expandera och detta som är ännu större: länka upp sig med alla årtusenden av tecknande artfränder som susar genom en. Jag ser mig som missionär för tecknandet och sen jag var 14 då jag gick min första krokikurs även för krokin. Tecknandet och krokin är det mest kontinuerliga i mitt liv. Jag har undervisat sen jag var 26 år dvs mer än halva mitt liv. Det saftar sig lika mustigt inom mig än-både inför en sovande modell på tunnelbanan och inför en nakenmodell i krokisalen. Denna post: 20 bilder som jag plockade fram ur mobilen bland hundratals. Mestadels från min undervisning men även från bara mitt eget tecknande. Just nu är det så mörkt och skitigt och vansinnigt i världen att jag vänder mig mot det som inte rasar då jag tittar på det. Såsom konst. Till exempel. Klamrar mig fast vid det som inte får mig att förlora hoppet.
I min värld är vi alla tecknare; Med en darrande närvarande penna/kolstump/pensel vänd mot den väntande tomma ytan och blicken som tar sats från hela ens jag som vänder sig mot något som vill bli sett och så den inre blicken vänd inåt mot det som inte kan förklaras men det är ett centrum som vet form, rytm, rörelse, rum. Ivan Aguéli sa något om att teckna som en artighet mot sig själv. Jag tänker att alla skulle ha ett skissblock i fickan för när man får syn på något (en fot, en paprika, en nacke, en trädgren…) som ropar på en och man plockar fram pennan och den söker sig över det vita stäms instrumentet som är människan. Jag pratar inte om fint eller fult eller begåvat eller klantigt. Nej jag pratar om det självklara i att vi ritat i sand, ristat i sten och trä, målat på grottväggar och hällar i alla tider och att teckna är att koppla upp sig inte bara med sig själv och något bortanför en själv som får en att expandera och detta som är ännu större: länka upp sig med alla årtusenden av tecknande artfränder som susar genom en. Jag ser mig som missionär för tecknandet och sen jag var 14 då jag gick min första krokikurs även för krokin. Tecknandet och krokin är det mest kontinuerliga i mitt liv. Jag har undervisat sen jag var 26 år dvs mer än halva mitt liv. Det saftar sig lika mustigt inom mig än-både inför en sovande modell på tunnelbanan och inför en nakenmodell i krokisalen. Denna post: 20 bilder som jag plockade fram ur mobilen bland hundratals. Mestadels från min undervisning men även från bara mitt eget tecknande. Just nu är det så mörkt och skitigt och vansinnigt i världen att jag vänder mig mot det som inte rasar då jag tittar på det. Såsom konst. Till exempel. Klamrar mig fast vid det som inte får mig att förlora hoppet.
I min värld är vi alla tecknare; Med en darrande närvarande penna/kolstump/pensel vänd mot den väntande tomma ytan och blicken som tar sats från hela ens jag som vänder sig mot något som vill bli sett och så den inre blicken vänd inåt mot det som inte kan förklaras men det är ett centrum som vet form, rytm, rörelse, rum. Ivan Aguéli sa något om att teckna som en artighet mot sig själv. Jag tänker att alla skulle ha ett skissblock i fickan för när man får syn på något (en fot, en paprika, en nacke, en trädgren…) som ropar på en och man plockar fram pennan och den söker sig över det vita stäms instrumentet som är människan. Jag pratar inte om fint eller fult eller begåvat eller klantigt. Nej jag pratar om det självklara i att vi ritat i sand, ristat i sten och trä, målat på grottväggar och hällar i alla tider och att teckna är att koppla upp sig inte bara med sig själv och något bortanför en själv som får en att expandera och detta som är ännu större: länka upp sig med alla årtusenden av tecknande artfränder som susar genom en. Jag ser mig som missionär för tecknandet och sen jag var 14 då jag gick min första krokikurs även för krokin. Tecknandet och krokin är det mest kontinuerliga i mitt liv. Jag har undervisat sen jag var 26 år dvs mer än halva mitt liv. Det saftar sig lika mustigt inom mig än-både inför en sovande modell på tunnelbanan och inför en nakenmodell i krokisalen. Denna post: 20 bilder som jag plockade fram ur mobilen bland hundratals. Mestadels från min undervisning men även från bara mitt eget tecknande. Just nu är det så mörkt och skitigt och vansinnigt i världen att jag vänder mig mot det som inte rasar då jag tittar på det. Såsom konst. Till exempel. Klamrar mig fast vid det som inte får mig att förlora hoppet.
I min värld är vi alla tecknare; Med en darrande närvarande penna/kolstump/pensel vänd mot den väntande tomma ytan och blicken som tar sats från hela ens jag som vänder sig mot något som vill bli sett och så den inre blicken vänd inåt mot det som inte kan förklaras men det är ett centrum som vet form, rytm, rörelse, rum. Ivan Aguéli sa något om att teckna som en artighet mot sig själv. Jag tänker att alla skulle ha ett skissblock i fickan för när man får syn på något (en fot, en paprika, en nacke, en trädgren…) som ropar på en och man plockar fram pennan och den söker sig över det vita stäms instrumentet som är människan. Jag pratar inte om fint eller fult eller begåvat eller klantigt. Nej jag pratar om det självklara i att vi ritat i sand, ristat i sten och trä, målat på grottväggar och hällar i alla tider och att teckna är att koppla upp sig inte bara med sig själv och något bortanför en själv som får en att expandera och detta som är ännu större: länka upp sig med alla årtusenden av tecknande artfränder som susar genom en. Jag ser mig som missionär för tecknandet och sen jag var 14 då jag gick min första krokikurs även för krokin. Tecknandet och krokin är det mest kontinuerliga i mitt liv. Jag har undervisat sen jag var 26 år dvs mer än halva mitt liv. Det saftar sig lika mustigt inom mig än-både inför en sovande modell på tunnelbanan och inför en nakenmodell i krokisalen. Denna post: 20 bilder som jag plockade fram ur mobilen bland hundratals. Mestadels från min undervisning men även från bara mitt eget tecknande. Just nu är det så mörkt och skitigt och vansinnigt i världen att jag vänder mig mot det som inte rasar då jag tittar på det. Såsom konst. Till exempel. Klamrar mig fast vid det som inte får mig att förlora hoppet.
I min värld är vi alla tecknare; Med en darrande närvarande penna/kolstump/pensel vänd mot den väntande tomma ytan och blicken som tar sats från hela ens jag som vänder sig mot något som vill bli sett och så den inre blicken vänd inåt mot det som inte kan förklaras men det är ett centrum som vet form, rytm, rörelse, rum. Ivan Aguéli sa något om att teckna som en artighet mot sig själv. Jag tänker att alla skulle ha ett skissblock i fickan för när man får syn på något (en fot, en paprika, en nacke, en trädgren…) som ropar på en och man plockar fram pennan och den söker sig över det vita stäms instrumentet som är människan. Jag pratar inte om fint eller fult eller begåvat eller klantigt. Nej jag pratar om det självklara i att vi ritat i sand, ristat i sten och trä, målat på grottväggar och hällar i alla tider och att teckna är att koppla upp sig inte bara med sig själv och något bortanför en själv som får en att expandera och detta som är ännu större: länka upp sig med alla årtusenden av tecknande artfränder som susar genom en. Jag ser mig som missionär för tecknandet och sen jag var 14 då jag gick min första krokikurs även för krokin. Tecknandet och krokin är det mest kontinuerliga i mitt liv. Jag har undervisat sen jag var 26 år dvs mer än halva mitt liv. Det saftar sig lika mustigt inom mig än-både inför en sovande modell på tunnelbanan och inför en nakenmodell i krokisalen. Denna post: 20 bilder som jag plockade fram ur mobilen bland hundratals. Mestadels från min undervisning men även från bara mitt eget tecknande. Just nu är det så mörkt och skitigt och vansinnigt i världen att jag vänder mig mot det som inte rasar då jag tittar på det. Såsom konst. Till exempel. Klamrar mig fast vid det som inte får mig att förlora hoppet.
I min värld är vi alla tecknare; Med en darrande närvarande penna/kolstump/pensel vänd mot den väntande tomma ytan och blicken som tar sats från hela ens jag som vänder sig mot något som vill bli sett och så den inre blicken vänd inåt mot det som inte kan förklaras men det är ett centrum som vet form, rytm, rörelse, rum. Ivan Aguéli sa något om att teckna som en artighet mot sig själv. Jag tänker att alla skulle ha ett skissblock i fickan för när man får syn på något (en fot, en paprika, en nacke, en trädgren…) som ropar på en och man plockar fram pennan och den söker sig över det vita stäms instrumentet som är människan. Jag pratar inte om fint eller fult eller begåvat eller klantigt. Nej jag pratar om det självklara i att vi ritat i sand, ristat i sten och trä, målat på grottväggar och hällar i alla tider och att teckna är att koppla upp sig inte bara med sig själv och något bortanför en själv som får en att expandera och detta som är ännu större: länka upp sig med alla årtusenden av tecknande artfränder som susar genom en. Jag ser mig som missionär för tecknandet och sen jag var 14 då jag gick min första krokikurs även för krokin. Tecknandet och krokin är det mest kontinuerliga i mitt liv. Jag har undervisat sen jag var 26 år dvs mer än halva mitt liv. Det saftar sig lika mustigt inom mig än-både inför en sovande modell på tunnelbanan och inför en nakenmodell i krokisalen. Denna post: 20 bilder som jag plockade fram ur mobilen bland hundratals. Mestadels från min undervisning men även från bara mitt eget tecknande. Just nu är det så mörkt och skitigt och vansinnigt i världen att jag vänder mig mot det som inte rasar då jag tittar på det. Såsom konst. Till exempel. Klamrar mig fast vid det som inte får mig att förlora hoppet.
En kalender mitt i livet. Och @fiaekbergmusik s ”Vackrare nu”. @carolineroosmark fotograf
Idag ligger mina två sommarkurser hos @gerlesborgsskolan & @konstkursergerlesbohuslan ute. Länkar i min profil och även i stories. Bohuslän 3-9 augusti 2026: Kursbeskrivning Vi växlar mellan modelluppställningar där vi erövrar volym, riktning, rumslighet, perspektiv, ljus.. ja allt som vi behöver för att också erövra landskapet utanför modellsalen på olika sätt. Om vädret tillåter går vi ut och har vattenkroki och klippkroki. Begränsad färgskala och grisaille är temat när vi kommer till måleriet. Vi hinner även med ett kvällspass med modell i dunkelt rum och hård belysning där bara papperets vita och det svarta tuschet är materialet. Samt en föreläsning – Konsten i livet och livet i konsten – med kursledaren. Vi har löpande genomgångar och samtal. Nivå Viss erfarenhet & erfarna ✍🏽 Stockholm 15-18 juni 2026: Kursbeskrivning Älskar du att teckna och måla människogestalter? Då är detta en krokikurs för dig. Genom olika övningar och uppställningar erövrar vi modellens landskap och formäventyr. Vi går igenom själva bygget, kroppens volym, gest, rörelser, ljuset, kroppen i rummet, klädd, svept, tejpad och avklädd. Människokroppen är ett äventyr som aldrig tar slut och här börjar det! Korta och långa ställningar med olika teman varvas med genomgångar och demonstrationer. Nivå Nybörjare & viss erfarenhet
